Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Hallens sockenEn helt ny bok är Hallens socken – en 1900-talshistoria, utgiven av Jengel förlag. Ett 50-tal personer har bidragit med minnen och kunskap i artiklar som verkar spänna över allt tänkbart, även om förordet beskriver innehållet som spretigt och kalejdoskopiskt!

Läs om hotellägaren Per Bertilsson, distriktssköterskan syster Inga och vykortskungen Raimund, läs om lyskaffe, postväskor och en gårds historia, och mycket annat.

Motorbåten Svalan på Dalsjön 1920, en tam trana vid Anna Anderssons pensionat, Sundbacksfärjan 1919, Hallström Kari på fäboden – de 190 sidorna bjuder på ett lockande och vackert bildmaterial.

Redaktörer för boken är Gunnel Lundholm, Gusten Lundholm, Eva Egervärn, Erik A. Egervärn och Anders Durling.

Annonser

Read Full Post »

Emil NäsvallSkulptören Emil Näsvall föddes 1908 som kronotorparson i Backvallen, Ljusnedal. Uppmuntrad av sin lärare att fortsätta sitt tidiga intresse att snida i trä och rita, började han som snickarlärling i Östersund och tog kvällskurser i teckning. Han flyttade sedan till Stockholm för att gå i lära hos skulptören Olof Ahlberg och studera vidare. Den första lilla ateljén låg i gamla Klara, den andra större i Björkhagen. Redan 1966 avled han, i en olycka, mitt i sitt skapandes mest dynamiska tid.

Bland hans många offentliga verk med jordnära motiv finns Säterjäntan i Funäsdalen, Skogsarbetaren i Sveg, Forbonden i norska Brekken och Maj i Danderyd, Söderhamn och Vilhelmina. Han gjorde också byster av bland andra Jussi Björling och Hjalmar Branting.

Bronsskulpturen Musiken på bilden är fin den med, där den står utanför ingången till Fjällmuseet i Funäsdalen. Där finns för övrigt mycket av Emil Näsvall att se.

Om Emil Näsvall finns att läsa i Skulptören Emil Näsvall 1908-1965, en uppsats i konstvetenskap av Gösta Sjögren från 1985, och i Emil Näsvall – skulptören från Backvallen, en artikel av Lars-Göran Stenvall i Jämten 1992.

Read Full Post »

Kodynga

Kodynga användes som medicin under första hälften av 1800-talet. På sår kletades färsk dynga som salva. Samma botemedel nyttjades vid huvudvärk, då den sjuke skulle bära dyngan i tre dagar. Råkade någon få svårbotade hudutslag, och man konstaterade att vederbörande fått urin från de underjordiska husdjuren på sig, skulle den drabbade tre dagar i följd äta smörgås med kodynga på. Brännvin med tillsats av vatten från kokad dynga användes både som omslag och till tvagning.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

I stället för kvartal hade det förr funnits en årsindelning av fyra räppar. En räpp omfattade tretton veckor. För att hålla reda på vilken vecka man befann sig i, hade man en träribba med tretton uppborrade hål i. I hålen sattes pinnar för var vecka som gick. Ribban fungerade som ett slags veckoalmanacka. När årets 52 räpp-pinnar var slut, brukade de på nyårskvällen läggas på elden. Av detta tog man sedan märken för det kommande året.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Lyckofågeln

Det ansågs förr mycket farligt att döda en spindel [lyckofågel]. Landade en spindel på en person, kunde han räkna med tur i allt. Att hitta en spindel på sig eller i bostaden bådade tur, men att döda en var olycksbringande. Spindlar är hämndgiriga och sätter straff i form av sjukdom på dem, som gör dem något förnär. Spindelnät var synnerligen verksamma som läkemedel och lades som plåster på sår. Man begåvas med god hälsa och tryggad ekonomi om man läser följande ramsa, då en spindel dalar ner intill en: ”Lyckofågel spinn guld och bot, mot all sot, allt du hinner. ”
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Hörde som barn denna sak berättas rätt så ofta. Huruvida det nu var att hänföra till sagovärlden, eller om det härledde sig från en urgammal föreställning om månen, är givetvis svårt att reda ut så långt efteråt. De emellanåt synliga månbergen sades vara sot och rök som virvlat upp från jorden och lortat ner spegeln. Månens olika faser sades bero på att spegeln vred sig på samma sätt som de vridbara jordiska speglarna. Denna vridning skulle förvållas av att det ständigt blåste däruppe kring månen, så att månspegeln vred sig för jämnan och aldrig stod helt stilla. Då spegeln stod med smalsidan syntes den ej, månen var mörk. Glas fanns på bägge sidor, således var vindriktningen och vridningen alltid från samma håll.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Månblekt

Man sökte skydda barnen från att blekas av fullmånens sken, då detta sades ge upphov till barnsvaghet. Blodbrist och tbc ansågs vara följden av månljusblekning. Man undvek att låta ett barns säng stå så, att månskenet kunde falla på det sovande barnet. Var nu månens strålar riskabla för barn, så ansågs de däremot vara såväl ett utmärkt skönhetsmedel och i vissa sammanhang även hälsobefrämjande för vuxna. En flicka som ville få liljevitt hy, skulle alltid vistas ute i det fria när månskenet flödade. Då skulle hon låta strålarna träffa ansikte, hals, armar och händer och samtidigt utföra låtsad tvagning med månsken som tvättvatten. Man kunde även nyttja månskenet till vårtborttagningsmedel, och då företa vårttvagningen från kroppen räknat mot månen.
Att peka på rnånen med ett finger ansågs däremot bli orsak till att detta finger fick kartnagel. För husdjurens hälsa ansågs månljusblekning inte förorsaka några menliga följder på ett undantag när. En kviga som skulle kalva eller just hade kalvat fick ej utsättas för månljus, ty om så skedde skulle djurägaren få bekymmer med djurets hälsa och avkastning. Det kunde bli upphov till menliga följder om nu någon råkade somna ute när starkt månsken rådde. Vederbörande riskerade då att bli trampad av de dansande älvorna, en sak som gav upphov till vitfläckad hy. Det var en åkomma som inte gick att bota.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: