I brev från åren 1918 och 1922-1923 träder människor och en tid fram, en tid när Jämtland är drabbat av både tuberkulos och spanska sjukan.
Emma Persson från Raftälven skriver från Sollidens sanatorium i Östersund, där hon ligger inlagd i fyra månader 1918. Hemma finns make och fem barn, och hon skriver brev till dem alla. Hon berättar om feber och behandling, om medpatienter och personal, hon längtar efter besök som ofta dröjer, hon frågar efter saker som garn och en varm kappa, hon oroas över hur det går där hemma och undrar om sonen Olof snart blir inkallad.
Också döttrarna Maria och Märta drabbas av tuberkulos och vistas båda på Solliden i olika omgångar åren 1922 och 1923. Systrarna skriver till varandra och hem. Breven berättar om deras liv omväxlande på Solliden och på gården, och det finns en ung glädje här som är svår att värja sig mot. Trots allt tungt, finns här humor och en iver inför livet.
I kapitlet Sedan får vi läsa om familjens öde, se foton och dödsannonser, och veta hur det fick för dem. Peter Lucas Erixon har renskrivit breven, från hans egna släktingar, och bidrar med rader om familjen och gården Backen. Mats Göransson har skrivit förord och efterord. Här finns värdefull kunskap om perioden med tuberkulos och sanatorier, som tillsammans med breven, röster direkt från då, gör att läsaren känner sig komma familjen och deras liv nära.
Sollidenbreven, 2017, är en gripande bok med ord och bilder som dröjer sig kvar.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Read Full Post »