På såga

 

Om våren hördes sågklingans ljud vida över byn när den skar genom stocken. Vid sågen växer det blåsippor, så varje vår är det ett nöje att gå till sågen och se om blåsipporna niger…

Så skriver Eva Bredberg i inledningen till På såga, 2021, om den vattendrivna såg som började byggas i Vålbackens by åren 1898. Nytt virke behövdes till gårdarna, så femton driftiga bönder gick samman, bidrog ekonomiskt och tog ett lån. Turbinen beställdes från Vaplans mekaniska verkstad och 1901 ljöd sågklingan för första gången. Och ljöd gjorde den sedan i mer än 100 år.

På såga, 2021, har undertiteln Wålbackens sågverksförening : utan personligt ansvarighet. Författaren skriver personligt om de män som startade sågen, om såghus och teknisk utrustning som turbin och tub, om sågbasar, sågare och hjälpsågare, om föreningens raststuga och byns sociala liv med bland annat friluftsgudstjänster. Här finns också citat ur en intervju med Erik i Rickes. Att sågen betytt mycket för bygden känns verkligen starkt för läsaren.

Den fina boken är rikt illustrerad. Mängder av bilder visar människor, miljöer, interiörer och inte minst dokument. Se uppslag ur tumboken, namnteckningar på en fyrskäring, brev, offerter, kartor.

Read Full Post »

Nöjespalatset i skogen

När Marianne Strandin berättar om dansbanan Granparken i Finnäs, är det lika mycket berättelsen om en tid med hårt skogsarbete och ett hektiskt nöjesliv.

Finnäs i sydöstra Jämtland var en skogsby bland många, med många inflyttade skogsarbetare. Dans var det stora nöjet, och många gånger var det rejäla avstånd till dansbanan för den som ville dansa. Folk gick, cyklade, åkte spark och båt, trängde ihop sig i en taxi eller till och med på lastbilsflak.

Redan i slutet på 1890-talet fanns en varmbonad dansbana i Finnäs, men när den blev för trång föddes tanken på en ny och modern dansbana. Ungdomar i byn tog initiativet, timmer höggs på byns allmänning och byttes mot hyvlat och spåntat virke, och många hjälpte till med bygget. 1934 var den klar, den stora, åttkantiga och rödmålade dansrotundan. Där bjöds under många år till dans, men också på annat än dans, från gästande trollkarlar till frikyrkosång. I det sena 1990-talet var banan i dåligt skick, men restaurerades och nyinvigdes 2006.

Läs en mycket fin text på knappa 50 sidor, om bland annat orkestrar och alkohol, om bevakningstanter och annat nöjesliv i socknen. Bildmaterialet är vackert med många fotografier på allt från dansande par till fikabiljetter.

Nöjespalatset i skogen, 2008, har undertiteln den moderna historien om en jämtländsk dansbana. Boken ingår i Länsstyrelsens serie Moderna minnen.

Läs om Granparken i Bebyggelseregistret.

Read Full Post »

Dansbanor

Det har dansats igen, den här sommaren vi har bakom oss, på de jämtländska dansbanor som ännu finns kvar.

Bloggen har tidigare skrivit om den fina boken Dansminnen.

Read Full Post »