Förkunnaren som skrev om fjällborna

Han var evangelist och författare till 25 folklivsskildringar, som läses mycket än idag. Karl Andersson levde åren 1914-2000, verkade i och skrev om nybyggare och samer i Lappland och Jämtland.

I Förkunnaren som skrev om fjällborna, 2021, porträtterar Birger Ekerlid mannen vars böcker han själv upptäckte redan som tonåring och slukade!

Karl Andersson var 22 år när han från Värmland kom till Tärnaby som baptistpastor. Boken berättar om hans liv i församlingen, om religionen och om samerna, om hans stora produktion, om vad läsare och kritiker tyckte om hans böcker.  Mellan 1948 och 1997 bodde han på Frösön och i ett kapitel kan vi läsa om de femtio åren. Här skrev han också flitigt i Östersunds-Posten.

Den avslutande verksförteckningen med kommentarer är liksom boken riktigt fin.

Bygdekrönikor

Bloggen fortsätter sitt försök att hinna ikapp den fina utgivningen av bygdekrönikor!

Litsboken 2021 bjuder på hela 180 sidor läsvärd text. Innehållet spänner från Henrik Halls innehållsrika rum i Korstastugan och en skrämmande hagelskur över Lit år 1935, till flis i byföreningens kassa, coronaår och Litsbacken. I den här 70:e årgången kan du bland annat läsa om Jämtländska skidfabriken i Lit, på Sörehammar, om den engagerade konstnären Ingeborg Strangell, om en jul för hundra år sedan och om det uråldriga Jämtlandskornet. Fotografierna är riktigt fina. Se alla de hus som hyst Handelsbanken och se mängder av bilder från dagens föreningsliv.

Årskrönika för Frostvikens hembygdsförening 2021 är av årgång 20. Läs korta men intressanta texter om folklivsforskaren Levi Johansson, timmerkörning i Dunnervattnet vårvintern 1937, amerikaner i Blåsjön sommaren 1954, en nostalgivandring på Leipikkmon, lantbrevbärarminnen och mycket mer. Bloggaren fastnar lite extra för raderna om Jordahls Fjällpensionat i Mittilia och familjen Jordahl, fint illustrerade i bild.

Föreningen Gamla Lugnvik 2021 bjuder på artiklar om Östersem, byn som försvann, och om livet i dagens Lugnvik. Krönikan rymmer gamla skolfoton, nytagna naturbilder, bilder från förr och nu. Missa inte texten om Hasths gård, ett av Lugnviks vackra gamla hus, idag k-märkt, och om människorna som levt där.

Lillsjöhögens stavkyrka

Svaret på varför det finns en stavkyrka i Lillsjöhögen är ganska enkelt. Varför inte?

Flera tusen timmar har Göran Nilsson och Göte Falkman lagt ned på att faktiskt förverkliga sin idé om en andlig lokal i byn. Ett jobbigt, men roligt arbete startade med att timmer höggs vårvintern 2008. Stavkyrkan kunde invigas 2011 och 2013 var både klockstapel och portal på plats.

Upptäck en läsvärd liten skrift, där vi får följa hela bygget och se allt från en smidesmästare i arbete till alla fina detaljer, som en skänkt malmklocka från Danmark och av bybor snidade helgon. För text och layout till Lillsjöhögens stavkyrka, 2019, står Linda Hedenljung.

Jämten 2022

Den 115:e årgången av Jämten har undertiteln Jakt och natur.

Jämten 2022 inleds på bästa vis med Martin Johanssons ord och Göran Strands bilder i artikeln Ærsjaktinga. De bjuder på ett smakprov från sin pågående dokumentation av älgpass med roliga och tänkvärda namn och intervjuer med älgjägare.

Läs om jämthunden, bävern och Storsjöns prickiga långvandrare öringen, om jakt ur samiskt perspektiv, om mat, psykologi och folktro, och mycket mer.

Lär känna jägmästare Ernst Ouchterlony och Waldemar Bergstrand, Sveriges siste trapper. Inslaget Konstpaus återkommer som det brukar och Bo Lundmark bidrar med två dikter. Jämten bjuder som alltid på riktigt läsvärda texter med bredd och är vackert formgiven.

Redaktör är Charina Knutson och bildredaktör Ingalill Granbom.

Strömsboken 2022

Ströms hembygdsförening har nu kommit fram till 1982, när de blickar tillbaka på ett år i Ströms och Alanäs socknar. Det är som alltid ett ambitiöst arbete som ligger bakom, när föreningen letat fram tidningsnotiser om precis allt som har hänt i bygden. Innehållsförteckningen imponerar!

Strömsboken 2022 är den 85:e årgången och har undertiteln Nu går sista ”rumpan” på Vattudalen. I september 1982 flottades det sista virket, inte bara för säsongen, utan för gott i Faxälven och Vattudalen. Om det och allt tänkbart annat finns att läsa här, från den första pizzerian som öppnar, till den sista rälsbussen som går mellan Strömsund och Ulriksfors.

Årsboken avslutas med artiklar om bland annat Hallvikens flygplats och en fortsättning på Ett år på Backengården i Lövberga, nu om sommaren. De svartvita fotografierna bjuder på många porträtt och gruppbilder, och fina motiv som Strömsunds första cementfabrik och det gamla Turisthotellet vid Ramselevägen.

Jämtland

I en fin film från 1925 från Filmarkivet besöker vi först Sundsvall och följer sedan Indalsälven mot Jämtland. Fem minuter och fyrtio sekunder in i filmen når vi Hammarforsen och reser, via vackra vyer, vidare mot Frösön och Frösö kyrka. Inget ljud finns, men bilderna ledsagas av engelsk text. Om Östersund lyder raderna sedan: It would be hard to find a more charming small city! Se människor, cyklister och en och annan bil röra sig kring Sparbankshuset och Rådhuset. Filmbilderna från staden avslutas i Badhusparken, för att sedan bjuda på ett besök i Åre. Visst är det Sporthotellet som tronar ganska ensamt där, innan kameran panorerar vidare över byn och sedan följer bergbanan upp. Där vandras det oförskräckt i brant terräng så att stenar faller!

På såga

 

Om våren hördes sågklingans ljud vida över byn när den skar genom stocken. Vid sågen växer det blåsippor, så varje vår är det ett nöje att gå till sågen och se om blåsipporna niger…

Så skriver Eva Bredberg i inledningen till På såga, 2021, om den vattendrivna såg som började byggas i Vålbackens by åren 1898. Nytt virke behövdes till gårdarna, så femton driftiga bönder gick samman, bidrog ekonomiskt och tog ett lån. Turbinen beställdes från Vaplans mekaniska verkstad och 1901 ljöd sågklingan för första gången. Och ljöd gjorde den sedan i mer än 100 år.

På såga, 2021, har undertiteln Wålbackens sågverksförening : utan personligt ansvarighet. Författaren skriver personligt om de män som startade sågen, om såghus och teknisk utrustning som turbin och tub, om sågbasar, sågare och hjälpsågare, om föreningens raststuga och byns sociala liv med bland annat friluftsgudstjänster. Här finns också citat ur en intervju med Erik i Rickes. Att sågen betytt mycket för bygden känns verkligen starkt för läsaren.

Den fina boken är rikt illustrerad. Mängder av bilder visar människor, miljöer, interiörer och inte minst dokument. Se uppslag ur tumboken, namnteckningar på en fyrskäring, brev, offerter, kartor.

Nöjespalatset i skogen

När Marianne Strandin berättar om dansbanan Granparken i Finnäs, är det lika mycket berättelsen om en tid med hårt skogsarbete och ett hektiskt nöjesliv.

Finnäs i sydöstra Jämtland var en skogsby bland många, med många inflyttade skogsarbetare. Dans var det stora nöjet, och många gånger var det rejäla avstånd till dansbanan för den som ville dansa. Folk gick, cyklade, åkte spark och båt, trängde ihop sig i en taxi eller till och med på lastbilsflak.

Redan i slutet på 1890-talet fanns en varmbonad dansbana i Finnäs, men när den blev för trång föddes tanken på en ny och modern dansbana. Ungdomar i byn tog initiativet, timmer höggs på byns allmänning och byttes mot hyvlat och spåntat virke, och många hjälpte till med bygget. 1934 var den klar, den stora, åttkantiga och rödmålade dansrotundan. Där bjöds under många år till dans, men också på annat än dans, från gästande trollkarlar till frikyrkosång. I det sena 1990-talet var banan i dåligt skick, men restaurerades och nyinvigdes 2006.

Läs en mycket fin text på knappa 50 sidor, om bland annat orkestrar och alkohol, om bevakningstanter och annat nöjesliv i socknen. Bildmaterialet är vackert med många fotografier på allt från dansande par till fikabiljetter.

Nöjespalatset i skogen, 2008, har undertiteln den moderna historien om en jämtländsk dansbana. Boken ingår i Länsstyrelsens serie Moderna minnen.

Läs om Granparken i Bebyggelseregistret.

Dansbanor

Det har dansats igen, den här sommaren vi har bakom oss, på de jämtländska dansbanor som ännu finns kvar.

Bloggen har tidigare skrivit om den fina boken Dansminnen.

På farmors tid

Clas-Göran Persson har skrivit en släktkrönika om familjen Åström, med författarens farmor Amanda och hennes bror Carl, på sin tid känd agitator, i centrum.  Boken är lika mycket en krönika om staden Östersund under hundra år, och en bok där också byar som Fisksjölandet finns med.

På farmors tid, 2021, har undertiteln om pappa Magnus och barnen Helena, Amanda, John och Carl Åström.

Författaren följer sina släktingar i allt från torparliv till flytt till Nord-Amerika, men koncentrerar sig på familjen som etablerar sig i Östersund år 1899. Lär känna pappa Magnus, barnen och deras styfmor Matilda. Dottern Amanda får efter arbete som biträde i Moes speceriaffär, anställning hos familjen Larsson, med arbete både i deras hem och i Standard-Magasinet. Där träffar hon sin blivande man Birger och släkthistorien vindlar vidare.

Läs den här boken! Den blandar välskriven text med citat ur brev, annonser, kartor, fotografier på allt från en biljett till biografen Metropol till ett demonstrationståg i Alsen, och mängder av bilder på människor och hus. Med personlig ton och berättarglädje bjuder den på en riktigt fin tidsresa och Östersundsskildring.

Bilagor om Per Mårtenssons familj och om Skuncke-ätten avslutar boken, tillsammans med författarens beskrivning av Fyra syskon – fyra personligheter. Baksidestexten om den pandemi som lamslår hela världen och nu nått Jämtland, missa inte heller den.