Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Folktro’

Rötmånaden

Rötmånaden började den 22 juli och var avslutad den 23 augusti. Utan överdrift kan sägas, att denna månad nog tillmättes största betydelsen vad grödorna beträffar. Det gällde i första hand kornet. Man använde talesättet ”Det är röten som skall göra gröten”. Ett märke som de gamla var intresserde av var, att om ”rötmånaden gick torr in så gick den blöt ut”. All slakt, all jakt och allt fiske undveks under rötmånadens senare del. Kött, vilt och fisk ansågs då surna på någon enda dag. Ägg borde förtäras inom en vecka, annars kunde man drabbas av hudåkommor. Bröd som bakades måste snarast konsumeras, annars kunde det angripas av allsköns småkryp, som såg till att det fördärvades och möglade. Barn födda under rötmånaden ansågs oftast bli svaga och sjukliga och få lite vett i skallen. Lin som fick ligga och rötas hela rötmånaden gav ett högförnämt silkesglänsande lingarn, som blev tre gånger så starkt som vanligt lin. Beroende av väderleksförhållandena kallades rötmånadens första hälft hundveckor, då det var så dåligt väder att inte ens en hund ville gå ut. Högg man gagnvirke under denna tid ledde det alltid till att virket fick urusel motståndskraft mot röta.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Kodynga

Kodynga användes som medicin under första hälften av 1800-talet. På sår kletades färsk dynga som salva. Samma botemedel nyttjades vid huvudvärk, då den sjuke skulle bära dyngan i tre dagar. Råkade någon få svårbotade hudutslag, och man konstaterade att vederbörande fått urin från de underjordiska husdjuren på sig, skulle den drabbade tre dagar i följd äta smörgås med kodynga på. Brännvin med tillsats av vatten från kokad dynga användes både som omslag och till tvagning.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

I stället för kvartal hade det förr funnits en årsindelning av fyra räppar. En räpp omfattade tretton veckor. För att hålla reda på vilken vecka man befann sig i, hade man en träribba med tretton uppborrade hål i. I hålen sattes pinnar för var vecka som gick. Ribban fungerade som ett slags veckoalmanacka. När årets 52 räpp-pinnar var slut, brukade de på nyårskvällen läggas på elden. Av detta tog man sedan märken för det kommande året.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Lyckofågeln

Det ansågs förr mycket farligt att döda en spindel [lyckofågel]. Landade en spindel på en person, kunde han räkna med tur i allt. Att hitta en spindel på sig eller i bostaden bådade tur, men att döda en var olycksbringande. Spindlar är hämndgiriga och sätter straff i form av sjukdom på dem, som gör dem något förnär. Spindelnät var synnerligen verksamma som läkemedel och lades som plåster på sår. Man begåvas med god hälsa och tryggad ekonomi om man läser följande ramsa, då en spindel dalar ner intill en: ”Lyckofågel spinn guld och bot, mot all sot, allt du hinner. ”
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Hörde som barn denna sak berättas rätt så ofta. Huruvida det nu var att hänföra till sagovärlden, eller om det härledde sig från en urgammal föreställning om månen, är givetvis svårt att reda ut så långt efteråt. De emellanåt synliga månbergen sades vara sot och rök som virvlat upp från jorden och lortat ner spegeln. Månens olika faser sades bero på att spegeln vred sig på samma sätt som de vridbara jordiska speglarna. Denna vridning skulle förvållas av att det ständigt blåste däruppe kring månen, så att månspegeln vred sig för jämnan och aldrig stod helt stilla. Då spegeln stod med smalsidan syntes den ej, månen var mörk. Glas fanns på bägge sidor, således var vindriktningen och vridningen alltid från samma håll.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Månblekt

Man sökte skydda barnen från att blekas av fullmånens sken, då detta sades ge upphov till barnsvaghet. Blodbrist och tbc ansågs vara följden av månljusblekning. Man undvek att låta ett barns säng stå så, att månskenet kunde falla på det sovande barnet. Var nu månens strålar riskabla för barn, så ansågs de däremot vara såväl ett utmärkt skönhetsmedel och i vissa sammanhang även hälsobefrämjande för vuxna. En flicka som ville få liljevitt hy, skulle alltid vistas ute i det fria när månskenet flödade. Då skulle hon låta strålarna träffa ansikte, hals, armar och händer och samtidigt utföra låtsad tvagning med månsken som tvättvatten. Man kunde även nyttja månskenet till vårtborttagningsmedel, och då företa vårttvagningen från kroppen räknat mot månen.
Att peka på rnånen med ett finger ansågs däremot bli orsak till att detta finger fick kartnagel. För husdjurens hälsa ansågs månljusblekning inte förorsaka några menliga följder på ett undantag när. En kviga som skulle kalva eller just hade kalvat fick ej utsättas för månljus, ty om så skedde skulle djurägaren få bekymmer med djurets hälsa och avkastning. Det kunde bli upphov till menliga följder om nu någon råkade somna ute när starkt månsken rådde. Vederbörande riskerade då att bli trampad av de dansande älvorna, en sak som gav upphov till vitfläckad hy. Det var en åkomma som inte gick att bota.
(ur Om skrömt, magi och gammal klokskap av Erik Jonas Lindberg)

Read Full Post »

Sommarsolståndet var förr av de gamla sammankopplat med mystik i åtskilliga sammanhang. Det växer ingenting när det är sommarsolstånd, var ett allmänt talesätt och en vanlig tro. Blev det då åskgång med hagel sades det stunda till ofred och hungersnöd. Rådde det övervägande nordanvind, varslade detta om tidig höstfrost. En del visa brukade då se framför sig dvs. skåda in i framtiden. Läkande växtrötter ansågs få den största kraften om de insamlades då, sak samma med medikamenter som bereddes vid denna tid. Barn som föddes då, trodde man skulle ha mindre förutsättningar för att överleva eller att de skulle bli mindre försigkomna eller få missbildningar. Hade dock ett då fött barn segerhuva, dvs. hår på huvudet, kunde under gynnsamma förhållanden barnet bli trollkunnigt. Husdjur som föddes vid denna tid slaktades, ty annars förelåg risk för att ägaren förlorade turen med sina djur. Här ansågs de underjordiska vara orsakande. Djur som föddes blev nämligen ofta vittertagna. Under sommarsolståndet skulle man inte slakta, ty då blev köttet odrygt. Av samma anledning undveks bl.a. smör- och ostberedning, spinning, vävning o.d.
Midnattstimmarna vid sommarsolståndet var särskilt riskabla för den som vistades ute, ty makterna drev ständigt sitt spel. Bada ute i det fria skulle också undvikas av den som ville vara frisk under kommande år. Att hänga ut tvätt var också lika med att sätta ägarens hälsa på spel. En ljusglimt var det för den som önskade kontakta mörksens makter. Det var en gynnsam tid för dem som ville skriva kontrakt med Fan, för dem som skulle tillverka puke och bara o.d. Om möjligt var skulle allt krämpebotande undvikas, ty krämpor och sjukdomar kunde förvärras denna tid. Att kamma håret ute i det fria ledde till huvudvärk och hårlöss. Samma var det om man blev getingstungen. Bölder och hudåkommor samt illvilligt förtal fick man då förbereda sig på. Frånsett midnattstimman så var det efter solnedgången gynnsamt att leta jordagods. En verklig lyckans gullgosse var den, som råkade sitta under ett träd där göken gol. Ville man bli riktigt ovän med någon, skulle man ge denne en blombukett vid denna kritiska tidpunkt. Ja, en märklig tid var sommarsolståndet. (ur Om skrömt, magi och gammal klokskap ) (se nedan)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: