Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tuberkulos’

Doften av balsampopplarnaÅret är 1945 när knappt treårige Claes och hans yngre bror får flytta till en fostermor. Den lilla familjen i den moderna lägenheten på Prästgatan i Östersund splittras, när både mamma och pappa får tuberkulos. Också Claes har en fläck på sin lunga, men får inte den så kallade lungsoten. Istället får han, tillsammans med rädslan att dö, känslan av att vara lite speciell.

Fostermor Selma bor i ett gammalt hus i Ytterån, där boktitelns balsampopplar doftar i kurortsparken. Selma är dryga sextio och djupt frireligiös. Trots att hon använder björkriset mot pojkarna är hon en enda trygghet de har.

Hos Selma blir pojkarna kvar tills mamman tillfrisknat. Och till Ytterån återvänder de också efter en tid, när mamman bildat ny familj.

Författaren letar i sitt minne när han berättar om en uppväxt i skuggan av tuberkulos, men är medveten om hur förrädiskt minnet kan vara. Mammans sjukjournaler från sanatorietiden finns kvar, men inte pappans. Och mycket om föräldrarnas egna liv får han aldrig veta, eller veta långt senare. Han skriver: Det aldrig berättade har följt mig genom livet.

Doften av balsampopplarna, 2018, av Claes G. Olsson är en ärlig uppväxtskildring med en sorglig botten. Han väver in detaljer med mycket tidsfärg, som barndomens tågresor mellan Ytterån och Östersund. Och han sätter också in sin livsberättelse i ett större perspektiv, när han skriver om allt från Ytteråns historia till pingströrelsens framväxt i landet. Intressant är det också att få läsa om hans möten med de kända Ytteråprofilerna Mus-Olle och Arthur Magnusson!

Boken illustreras fint av små svartvita fotografier. Och man inser vilken kurort Ytterån måste ha varit, med sitt societetshus, varmbadhus och brunnshus.

Om Arthur Magnusson har Magnus Ottelid skrivit i Skriftställaren, 2019. Blogginlägg om den boken kommer framöver!

Read Full Post »

SollidenbrevenI brev från åren 1918 och 1922-1923 träder människor och en tid fram, en tid när Jämtland är drabbat av både tuberkulos och spanska sjukan.

Emma Persson från Raftälven skriver från Sollidens sanatorium i Östersund, där hon ligger inlagd i fyra månader 1918. Hemma finns make och fem barn, och hon skriver brev till dem alla. Hon berättar om feber och behandling, om medpatienter och personal, hon längtar efter besök som ofta dröjer, hon frågar efter saker som garn och en varm kappa, hon oroas över hur det går där hemma och undrar om sonen Olof snart blir inkallad.

Också döttrarna Maria och Märta drabbas av tuberkulos och vistas båda på Solliden i olika omgångar åren 1922 och 1923. Systrarna skriver till varandra och hem. Breven berättar om deras liv omväxlande på Solliden och på gården, och det finns en ung glädje här som är svår att värja sig mot. Trots allt tungt, finns här humor och en iver inför livet.

I kapitlet Sedan får vi läsa om familjens öde, se foton och dödsannonser, och veta hur det fick för dem. Peter Lucas Erixon har renskrivit breven, från hans egna släktingar, och bidrar med rader om familjen och gården Backen. Mats Göransson har skrivit förord och efterord. Här finns värdefull kunskap om perioden med tuberkulos och sanatorier, som tillsammans med breven, röster direkt från då, gör att läsaren känner sig komma familjen och deras liv nära.

Sollidenbreven, 2017, är en gripande bok med ord och bilder som dröjer sig kvar.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: