Bibliotekariekollegan Kerstin gästbloggar:
I Karina Berg Johanssons thriller Vilse, 2016, försvinner en grupp ungdomar i den jämtländska fjällvärden under ett konfirmationsläger och en jakt på liv och död tar sin början.
Bokomslaget är vackert, olycksbådande, inledningen är lovande. Upplägget relaterar till en subgenre bland skräckfilmer som kan benämnas ”vildmarksskräck” och återfinns i filmer som The Blair Witch Project, Eden Lake, The Cabin in the Woods och norska Rovdyr och Villmark – listan kan göras lång. I den traditionen gör sig Vilse bra och jag tycker det är relevant att placera boken där för den är oerhört filmiskt skriven – det är ett visuellt äventyr, lätt att föreställa sig. Ett smart upplägg som planterar inte bara bilder av naturen i mitt huvud under läsningen utan också av ungdomarnas skräck.
Skräcken i att komma vilse, det är Berg Johansson bra på. En tappad kanotpaddel inleder katastrofen och de andra kanoterna försvinner bakom kröken. När älvfåran delar sig görs ett ödesdigert val – fel fåra. Om Karina Berg Johansson här hade litat på sin egen story och utforskat karaktärerna mer hade detta kanske räckt för att skapa en halsbrytande historia för stämningen finns där. Men så börjar en namnlös jägare sätta efter dem, också typiskt för vildmarksskräcken men förföljaren i Vilse är för blek för att jag ska bli rädd. Mest blir jag irriterad för jag tycker att det är en tråkig stereotyp av den ensamme, tyste, norrländske (mannen) jägaren.
Tyvärr är också det filmiskt narrativa något som sker på bekostnad av karaktärerna – om storyn refererar till en hel subkultur är snarare karaktärsskildringen en stereotyp av den. Jag har sett dem flera gånger innan och jag lyckas aldrig riktigt bry mig om dem.
Skräcklitteratur skriven för unga och unga vuxna som inte innehåller spöken finns det alldeles för lite av så Vilse är ett tacksamt tillskott i en tunn genre. Att den utspelar sig i Jämtland är också något jag som, visserligen inflyttad, jämtlänning blir mycket glad över och det är inget fel på miljöskildringen. Samtidigt är Jämtland ganska anonymt i berättelsen och det hade kunnat utspela sig i vilken älvfåra som helst i fjällvärden. Slarvigt är att koordinaterna som verkar ha placerats i boken för effektens skull inte alls pekar på Jämtland utan på Lappland, någonstans mellan Härbärgsdalen och Marsliden. Detaljer som koordinater är en spännande nyans men då bör det göras rätt.
Är Vilse läsvärd? Jag finner mig kluven mellan att tycka att språket blir alldeles för upprepande på sina ställen och det faktum att jag ändå sträckläste boken i ganska andlös spänning. Romaner där karaktärsbygget haltar kan sällan hjälpas upp helt bara av en tät stämning och Vilse haltar definitivt på sina ställen. Men som kravlös thrillerläsning en sommardag eller höstkväll fungerar den ändå alldeles utmärkt.
Kerstin Ydrefors
Från bygden 