När Beppe Wolgers kom till jämtländska Öhn i slutet av 1960-talet, var hans känsla att dit hade han längtat hela livet.
Dikter från Vattudalen, 2016, är ett urval dikter från de fyra diktsamlingar med jämtländska motiv som han skrev under åren 1969-1983.
Det är mycket fint att få se dem samlade så här, i en helt ny bok med vackert omslag och med förord av redaktören Gunnar Balgård.
Beppe skrev om det nya livet på gården på Öhn, i dikter fulla av kärlek både till det jämtländska landskapet och till familjen. I korta porträttdikter på sin egen jämtska lyfte han fram Vattudalens människor och en tid när det gamla småbrukar-Sverige var på väg bort, och han kände sig gripen när han besökte Vikens kapell. Han gav oss dikter, ömsinta och kloka, med en helt egen ton.
Bloggen har bjudit på en hel del Beppe Wolgers-dikter, filmklipp och lite annat genom åren.
En dikt får alltid plats här. Att måla grått, från Bilder från Milwaukee, 1969:
Svårast av allt
är att måla grått.
Se gammhusen i Bygda
fäboden i Blåsjön
vebon framför min blick:
en miljon snöfall
hundratusen regn,
slagregn, hällregn, duggregn,
tusen stormar
fattigsol och sommarsol
novembervind, aprilblåst
mossa, lav, spindlar
svalvingefläktar
bondeblickar
målar i tvåhundra år
och så är det färdigt: grått.
Men så håller den färgen också,
lika länge som hjärtats besvikelse
och längre än ensamheten.
Ibland ropar ett grått hus.
Det är alltid på dej det ropar.
Ty det finns aldrig någon annan där.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Read Full Post »