När Elin Olofssons debutroman kom i slutet av januari i år, läste jag den fort fort. Jag var så nyfiken och jag tyckte att hon skrev så bra. Nu läser jag om Då tänker jag på Sigrid och tycker minst lika mycket om den, den här gången!
Det är en välskriven och rörande berättelse om kärlek, om att hitta sin plats i livet och att försonas med sin historia. Elin Olofsson träffar så rätt, med fina formuleringar och tidsbilder, och riktigt trovärdiga personporträtt. Här ett citat om den unga Sigrid första gången på dans:
Är det de där långa armarna du trasslar in dig i? Som om de räckte flera varv runt din midja, ditt klena bröst. Som om det var snörningen kring ett paket, hans armar om dig. Hans spritdränkta andedräkt där uppe bland molnen, men hans blick under den långa luggen samtidigt, sänkt. Som om han väljer dig, äntligen någon som väljer dig. Som om han ser. Yllet i kavajen som skrapar mot kinden, skäggstubben, hastigt rakad ovanför kragen. Solen som aldrig går ner den sommaren. Klänningen. Klänningen mot hans gråa byxben, när du tittar ner, men det gör du aldrig, inte sant? Tittar aldrig ner. Snurrar snurrar. Du tittar bara upp, upp på honom, på nattljuset, snusläppen, allting man drömmer om, allting som strax ska börja.
Från bygden 