Tre sydsamiska kvinnoporträtt

Anna-Brita Kråik, Elisabet Rensberg och Sara Bexelius växte alla upp i renskötande familjer, men levde helt olika liv.

De tre kvinnorna porträtteras i en ny skrift från Gaatije. Ewa Ljungdahl har efter samtal med deras barn och barnbarn, och med hjälp av arkivmaterial och besök på boplatserna, skrivit deras historia.

Läs om Anna-Brita från Frostviken som levde åren 1875-1952. Med maken Lars fick hon elva barn. Paret var duktiga renskötare, flyttade flera gånger för att slutligen slå sig ned i Handölsdalen med ett stort hushåll. Anna-Brita levde stillsamt, men var stark och drivande.

Elisabet Rensberg (1871-1958) var från Ruvhten sijte, Tännäs, och miste tidigt make och ett barn. Hon deltog vid lappfogdens sammanträden med samebyn och var aktiv i renskötseln i hög ålder. Trots att det var förbjudet att bygga hus, gjorde Elisabet just det. Hon kallades Fjällsjödrottningen och var en tuff och självständig person, skicklig slöjdare och kunnig i naturmedicin.

Sara Bexelius med rötter i Hede levde åren 1918-1993. Hon gick i skola i både Mittådalen och Undersåker, och arbetade under en stor del av livet i vistet på Skansen under somrarna. Av sin mormor i Glen fick Sara lära sig allt det praktiska en renskötarhustru skulle kunna, men livet tog en annan väg då hon gifte sig med en man som inte var same. Familjen bodde söderut men bosatte sig sedan i Östersund. Sara arbetade med allt från tvätteri till egen kiosk i Karlslund. Kontakten med det samiska släppte hon aldrig och hon var en uppskattad traditionsbärare.

Ta del av en lärorik och intressant skildring av de tre kvinnorna, deras släktband och skilda livsöden i Tre sydsamiska kvinnoporträtt, 2017.

Read Full Post »

Tamrenskötselns landskap

Ewa Ljungdahls skrift har undertiteln kulturlämningar och skötsel – exempel från Jämtlands län.

Författaren skriver: Det samiska kulturlandskapet är för många ett helt okänt landskap fastän det omfattar en stor del av norra Sveriges yta. Renskötsel under hundratals år har gjort fjällvärlden till ett storskaligt beteslandskap. Ibland kallas detta landskap för vildmark trots att det är fullt av spår efter människors aktivitet.

Ewa Ljungdahl berättar i Tamrenskötselns landskap, 2007, om de kulturlämningar som finns och om den landskapsvård som behövs för att synliggöra dem.

Giedtie, till exempel, är ordet för både rengärde och renvall. Det var alltså en plats för kalvmärkning, skiljning, slakt och också mjölkning. Ett fint bildmaterial visar växter på övergivna renvallar, hur det ser ut när enbuskar och vide tar över markerna och också hur otroligt grön en giedtie kan lysa ännu många år efter att den använts.

Tamrenskötelns landskap finns också att läsa som pdf hos Gaaltije.

Read Full Post »

Fjällkungens trumma

Martin Persson hinner med att vara både lärare och renskötare, och nu också författare. Han har precis kommit med sin andra spänningsroman efter den omtyckta Prickskyttens tårar, 2015.

Också i den fristående uppföljaren Fjällkungens trumma möter vi kriminalinspektör Alexander ”Alex” Anaris och hans kollega, nu i en berättelse om samisk historia, girighet och kolonisation. Boken utspelar sig till största delen  i Jämtland och bjuder dessutom på ett kungligt besök här för mer än trehundra år sedan!

Se ett klipp från Jämtlandsnytt om renskötaren som sadlade om till författare.

Read Full Post »

Äntligen

Äntligen
har jag det hemgjorda handtaget
i min hand
Ytterdörren knarrar
mitt hjärta dunkar
vill spränga sig ut
av sprudlande glädje
Jag vill krama
detta fattiga gamla hus
ta det i min famn
Snart sitter jag på pallen
framför ”klafreströmsspisen”
hör björkvedens sprakande
och köksklockans tickande
Jag förnimmer doften
av upphängda bellingar
torkat inälvsfett och köttkok
Skoltiden är slut
alla tårvåta kuddkvällar
all svidande längtan
Äntligen hemma

Ur Doft av näver och ene (2004) av Lajla Johansson.

Read Full Post »

Inlåst

Mörkret kom så plötsligt
Alla lampor släcktes
och en nyckel vreds om i låset
På golvet stod en pisshink
för nattens eventuella behov
Jag låg i min säng och önskade
att jag inte hade någon mage
men där fanns någonting som knorrade
nedanför naveln
tarmarna skvalpade
som vågor i höststorm
Jag tyckte mig höra
tolv flickhjärtan slå
som väckarklockor omkring mig
Tretton flickhjärtan
långt från mor och far
Någon natt hände det
att jag somnade
med min hand
i min närmaste sängkamrats
lika längtansfulla näve
fuktig av tårar

Ur Doft av näver och ene (2004) av Lajla Johansson.

Read Full Post »

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”

Helt ny är den här innehållsrika boken med undertiteln minnesbilder från samernas skoltid.

Tio personliga berättelser om att gå på nomadskola, och också arbetsstuga, samsas här med kapitel om den samiska skolhistorien.

Den byggde på rasbiologiska idéer och med nomadskolorna tvingades barnen dessutom att tidigt lämna sin familj. I äldre tider hade exempelvis kringvandrande kateketer undervisat barnen hemmavid.

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka” är en både läsvärd och vackert formgiven bok.

Per Gustav Sparrock från Hotagen gick sina första år i nomadskolan i Håkafot, med undervisning på samiska, för att sedan fortsätta i Änge, där det var svenska som gällde. Det är inga fina minnen han har att dela med sig av. Hem fick barnen bara komma till jul, och någon gång till påsk. Det var dåligt med mat på skolan, och barnen fick stryk av både lärare och präster. Med sig ut i livet fick Per Gustav en försämrad hörsel som följd av alla slag, och han minns inget roligt från sin skoltid.

Nomadskolorna för fjällsamernas barn drevs under åren 1913-1962 och är inget stolt kapitel i kyrkans historia. En möjlig väg till försoning är den här boken, utgiven av Svenska kyrkan och försedd med förord av både ärkebiskop och ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan.

Per Gustavs berättelse känns igen, när man läser de andras historier från andra nomadskolor. Det är hjärtskärande och viktig läsning. Här finns också ett och annat ljusare minne. Särskilt intressant är det, tycker bloggaren, att läsa Lars Thomassons kapitel om den brytningstid som kom när den samiska skolan moderniserades, och om hans tankar kring samisk tillhörighet.

Redaktörer är Kaisa Huuva och Ellacarin Blind.

Read Full Post »

Frostvikensamernas vinterflyttningar

I en skrift från 2013 berättar Ingwar Åhrén om de mycket långa vinterflyttningar som samerna i Frostviken gjorde med sina renar. De använde betesmarker i centrala och östra Jämtland, men också i Västernorrland och Gävleborg.

I Frostvikensamernas vinterflyttningar skriver författaren om möjliga förklaringar till att de flyttade ända till kusten: ett sätt att slippa ifrån rovdjur, ett bättre klimat, en större marknad för att sälja sitt renkött, en möjlighet att det samiska landet faktiskt sträckte sig ända dit och att det därför var helt naturligt att röra sig mellan fjäll och hav.

Framförallt berättar skriften kunnigt om olika undersökningar och utredningar kring sedvanerätt och renbetestrakter, om flyttningsvägarna som här visas på kartor, och om den samiska närvaron på vinterbetesplatserna. Här får vi också följa Jonas Nilssons vårflyttning år 1939, en detaljerad och personlig skildring. Från Ljustorp nära Sundsvall, går färden genom Bredsjöskogarna, mot Graninge och Ramsele, över Silsjönäs och Jansjö i Backe, för att sluta vid Tåsjön, där renarna släpptes att vandra till fjälls.

Skriften är utgiven av Gaaltije.

Read Full Post »

Staare

Staare är det sydsamiska ordet för staden. I den helt nya skriften Staare skriver Ewa Ljungdahl om samernas Östersund, en historia som börjar med 1918 års landsmöte.

Skriften berättar vidare om vinterbeten nära staden långt in på 1900-talet, kring byar som Kläppe, Västbyn, Slandrom, Brynje och Brattåsen, om marknader, om tidningen Samefolket, om dagens förvaltningskommun, Sametinget och det sydsamiska kulturcentrat Gaaltije, och en hel del annat.

Lite extra intressant är det att läsa om de spår efter den samiska närvaron som finns att se i utsmyckningar på Sparbankshuset och Sundsvallsbankens hus, och om att namnet Tjalmar i Tjalmarsundet kanske kan förklaras med det äldre sydsamiska ordet för sund, tjulome.

Det fina äldre bildmaterialet kommer från Jamtlis bildsamlingar, men här finns också nytagna fotografier.

Read Full Post »

Samer i Bräcke och Ragunda

Ewa Ljungdahl, arkeolog med specialintresse för samisk historia och kultur, har många titlar i sin verkförteckning.

I Samer i Bräcke och Ragunda, 2015, berättar hon om samebyarnas vinterbeten i Bräckes och Ragundas skogar. I just östra Jämtland har renarna betat, under perioden oktober-april, så länge någon kan minnas. Ändå är okunskapen stor, något som en skrift som den här kan råda bot på.

Efter en inledning om renbetesmarker allmänt, skriver författaren om flyttningarna förr och nu. Hon beskriver de samebyar det handlar om – Ohrendake (tidigare Frostvikens mellersta), Raedtievaerie (tidigare Frostvikens södra), Jijnjevaerie (tidigare Hotagen) och Jovnevaerie (tidigare Offerdal). Läs om byarnas historia och om livet på vinterlandet, och de problem de idag möter, i form av skogsbrukets markberedning, kraftverk, rovdjur.

Citat från dagens renskötare samsas här med citat från äldre arkivmaterial och ett fint bildmaterial i både svartvitt och färg.

Read Full Post »

Jijnjevaeri sameby

Arkeologen Ewa Ljungdahl har gett ut ännu en skrift om samisk historia och kulturmiljöer.

I Jijnjevaeri sameby, 2014, skriver hon om de många gånger diskreta spår efter samernas verksamhet som finns i fjälltrakternas kulturlandskap. Hon berättar om byns historia, en by som i mitten av 1500-talet dyker upp i skriftliga källor och som troligen beboddes av samer redan på 1000-talet, en by där renskötseln nästan låg nere under senare delen av 1800-talet men som befolkades igen. Idag bor byns renskötare på flera platser, som Bågavattnet, Gäddede och Rötviken.

Författaren berättar intressant om rengärden, kåtor, stugor och andra lämningar, som stenhyddorna i Fisklösadalen. Det är dessutom lätt att få fjällängtan när man läser; bildmaterialet är riktigt fint.

Jijnjevaeri betyder flera små fjäll och byn hette tidigare Hotagens sameby.

Skriften finns också att läsa in sin helhet hos Gaaltije.

Read Full Post »