Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Skriftställaren

SkriftställarenFörfattaren Magnus Ottelid fann som ung diktsamlingen Röda gnistor på antikvariat. Det var hans allra första möte med skriftställaren från Ytterån. Under många år har han sedan forskat och skrivit på boken om Arthur, och berättar personligt om hur han lärde känna en riktigt mångfacetterad människa med en stor hemlighet.

Skriftställaren : att inte kunna vara sig själv – en levnadsteckning över Arthur Magnusson från Ytterån i Jämtland, 2020, möter vi mannen som aldrig får studera men som tidigt läser, som lär sig mängder av språk på egen hand och som arbetar idogt både som författare och översättare.

Arthur Magnusson (1902-1975) är helnykterist och hårdnackad kommunist. Han reser till Moskva, bor i korta perioder i Göteborg, Stockholm, Örebro. Han läser på Brunnsviks folkhögskola, en lycklig tid, men är först inte välkommen tillbaka med motiveringen Vi har inget mer att lära dig!

Med sina stora språkkunskaper översätter han litteratur på allt från tyska till ryska, ibland utan att få det publicerat, han skriver skönlitteratur och arbetar som journalist. När han återvänder till Ytterån tar han där hand om nykterhetslogens bibliotek och skriver texter till lokalrevyn.

Till sin hjälp att teckna sitt porträtt har Magnus Ottelid haft rika källor. På Landsarkivet i Östersund finns Arthurs många dagböcker, skrivna på andra språk än svenska, och på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala fyra lådor med efterlämnat material. När Magnus Ottelid lyfter på locket till den första upptäcker han att skriftställaren inte använt manuspapper, utan skrivit på baksidan av kuvert, omslagspapper, valsedlar, brev…

Skriftställaren är en fin och respektfull bok om en kulturpersonlighet värd att lyfta fram, skriven av en författare hängiven sitt ämne. Boken avslutas med en tidigare opublicerad novell, skriven 1931.

Läs om det fina mottagandet av Skriftställaren på Magnus Ottelids hemsida.

På Östersunds bibliotek finns minnesskriften Armeniens sol över Ytterån : en vandring i Arthur Magnussons fotspår, 2001 att låna. Av Arthur Magnusson finns Röda gnistor, 1934 och den fem sidor långa Historien om ett järnvatten : Ytterå brunns- och badanstalt, 1960.

Hos Svenskt översättarlexikon finns de här raderna, också de skrivna av Magnus Ottelid.

Stillestånd

Längs vägen mellan Mörsil och Bleckåsen finns inte mindre än två minnesstenar, som lär oss om vår historia. Texten på den ena lyder: 

Här slöts stillestånd mellan svenska och norska trupper den 25 juli 1809. Stilleståndsavtalet undertecknades här av general G C von Döbeln och kapten G F von Krogh.

Grå minnessten med text om stilleståndsavtalet som slöts mellan Sverige och Norge i juli 1809.

Föreningen Svenska miltära minnesmärken berättar om bakgrunden:

I samband med dansk-svenska kriget 1808-09 ägde strider rum i Alsen. Den 24 juli möttes den svenska styrkan på 900 man under general Georg Carl von Döbeln och den norska styrkan vid Hjerpe skans. Den norska styrkan besegrades och tvingades retirera till Bleckåsen. Nästkommande dag träffades von Döbeln och de norska truppernas ledare kapten Georg Frederik von Krogh i skogen vid Bleckåsen där de undertecknade vapenstilleståndet mot ryggen på en soldat. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde.

Mer läsning finns till exempel i Jämt i krig av Stefan Nolervik, 1995.

Sveriges siste trapperChristina Falkengård berättar historien om Waldemar Bergstrand, 1901-1988. Uppdraget att skriva fick hon av Waldemars söner, som också kommer till tals i boken med sina minnen.

Pojken från Hotagen gör en snara av hästtagel och fångar stolt en ripa när han bara är sex år. Där började hans långa liv som pälsjägare.

I boken får vi läsa om föräldrarna som kommer till norra Jämtland i storavverkningarnas dagar, och sedan följa Waldemars uppväxt och liv. De människor längs hans livsväg, som gjorde honom till den han blev, berättar själva här.

Waldemar arbetar som ung hårt för att försörja sig, med alla möjliga påhugg. Han är 28 år när pengarna räcker till en biljett och han 1929 reser till Kanada, även om det är lite av en gåta hur vägen dit går. Efter en äventyrlig start blir det också i Kanada arbete av många slag, första vintern med vargjakt i Ontario. Som anställd pälsjägare lever han sedan ett hårt och ensamt liv med hundarna i trapperkojan, men har också berättat om härliga nätter med hundspannet i månljus och norrsken.

1936 reser Waldemar hem till Jämtland med returbiljett, men han blir kvar. Ett torp i Rörvattnet blir hans första hem, han bildar familj och han fortsätter med fällfångst. Han konstruerar och skapar fällor, turnerar med Jägarförbundet, fångar bisam, medverkar i TV och tidningar, delar med sig av sin stora kunskap.

Korta rader ur brev till grannflickan som sedan blev hans fru, detaljerade beskrivningar av att jaga, möta vilda djur och klara sig i vildmarken, de personliga berättelserna om Waldemar. Allt det gör porträttet av trappern väldigt levande.

Waldemar Bergstrand, 2019, är en lättläst och fängslande bok om en fängslande människa, den siste svensk som försörjde sig som pälsjägare. De svartvita bilderna är riktigt fina och i slutordet berättar Christina Falkengård om sina egna möten med Waldemar.

Filmaren Erik Fernström, som också finns med i boken, träffade Waldemar Bergstrand 1984. Mötet finns att se i dokumentären Den siste pälsjägaren:

Kälarne

Svartvitt fotografi från Kälarne år 1890, med gamla trähus, en risig gärdesgård och en hund på en spårig grusväg.Peter Frändén skriver i sitt förord:

En människas uppväxtmiljö är som ett prisma genom vilket vi ser vår omvärld. … Vid mitt skrivande känner jag ett visst vemod men än mer tacksamhet över ha fått växa upp i Kälarne i mitten av 1900-talet, mellan fattigdomen och utflyttningen, med lek och idrott under stor frihet, öppna dörrar, otaliga danskvällar, många jämnåriga kamrater och i en tid präglad av utveckling och framtidstro. Och, som någon sagt, det krävs en hel by för att fostra ett barn.

Kälarne : en berättelse om ett stationssamhälle, 2019, är ett riktigt läsvärt stycke lokalhistoria, berättat av en författare som kan skriva. Han förklarar ortnamnet och låter oss följa med från tiden när skogen får sitt värde, järnvägen byggs och Kälarne blir huvudort, fram till 1960-talets mitt. De senaste 50 åren finns med, men får ett mindre utrymme i boken.

Peter Frändén levandegör fint sin hembygd när han skriver om allt vi kan tänka oss: kommunikation, handel, industrier som sågverket, hotellet, skolor, flottningen, skogen, jordbruket, vardag och fest, idrott och kultur, folkrörelser och de förändringar som efterkrigstiden bär med sig.

Bokens rika bildmaterial har tagit många år att samla in och är något att verkligen försjunka i. Res tillbaka i tiden till ett Kälarne som hade allt det som förr ofta fanns också på mindre orter: bankkontor, taxi, bageri, urmakare, tobaks- och pappershandel, skrädderi, caféer. Se Kälarnes första bil 1906, en ceremoni utanför hotellet vid skidspelen 1934, personalen vid Kälarnesågen 1937, det tidiga 1960-talets personal på enhetsskolan i Kälarne, och mycket mer, inte minst alla hus. 

Bloggen har tidigare skrivit om Peter Frändéns bok Bolagslakej eller frihetsrörelse?.

Berta Magnusson

Berta Magnusson har gått ur tiden, 92 år gammal. Bygdespel, dikter, böcker om allt från jamska till växter, gruppen Skrivande kvinnor, kulturföreningen Barke, fina artiklar i Aspåskrönikan och mer ändå. Berta Magnusson hann med så mycket och var en viktig kultupersonlighet i vårt län.

Bloggen har skrivit om Berta Magnusson tidigare.

Alsens kyrka i vinterskrud, en tavla i bruna färger föreställande en man från förr i vinterkläder, ett flygfoto över en gård i Ragundadalen sommartid.

En väderkrönika, texter om Alsenbygden för femtio respektive hundra år sedan, en dramatisk händelse i Ytterån år 1700 och församlingsfakta. I Runt Alsensjön 2019 kan du också läsa en lite längre artikel om Vägarna genom Mellansjöbygden, en bygd där järnvägen hann byggas innan det fanns vägar mellan byarna. Läs om ett möte där byamännen tog beslut om byggande af väg från Trångsvikens järnvägsstation österut till lämplig slutpunkt, och se bilder på bland annat gamla protokoll och pärlbron över Ytterån. Krönikan är av årgång fyrtiotre.

Hammerdalskrönikan 2019 bjuder på artklar om allt från gästgiverigårdar och ett hjortronplockarminne, till dödsorsaker i Hammerdal åren 1850-1949. Den läsvärda sjuttioandra årgången rymmer en årskrönika, församlingsfakta och två minnesord över Kjell Sundström. Läs om löpartalangen Sverker Svensson och glädjespridaren Börje Edin, och ett längre porträtt av Tage Levin. I En Fagerdaling på litterära äventyr skriver Uno Essvall om Tage och hans liv i bokens tecken, om Tages tankar kring lokal bokutgivning och om titlarna utgivna på egna förlaget Passionista

Ravund 2020 inleds med en fin artikel om Karl Åsanders saftfabrik i Krokvåg, med fantastiska fotografier. Och det som följer är fortsatt fint. I krönikans fyrtioandra årgång finns mycket intressant läsning. Ur innehållet: Stina Nilsdotter från Näset, en tillbakablick på år 1980 i svartvita bilder, Ammerån efter kampen, Ragunda brukshundsklubb, Sven Wollters Böle i mitt hjärta, Centralgatans i Hammarstrands förvandling, Covid 19 och den personliga texten Vägen hem till Backebo av Roger Rosenlund. Krönikan bjuder också på väderkrönika, kyrkokrönika och all tänkbar församlingsfakta.

Familjer i röda kanoter, ett rött fritidshus vid en strandkant på vårvintern och en målning över Hornsbergs gamla ljusblå skola på Frösön.

Många bygdekrönikor finns det!

Aspås socken 2019 är krönikans 38:e årgång. Med undertiteln Nu för tin, å för i väln håller den det den lovar. Läs om fäboddrift och Karolinergraven, om gamla foton, bonader och matrecept, om hundäventyr och återbruksdesign, om skolengagemang och brudpar. Intervjun med Gunnel Ivarsson fortsätter, Berta Magnusson skriver om nordisk stormhatt och här finns all tänkbar församlingsfakta. Aspås presenterar som alltid sina nybyggare och nyinflyttade!

I Näsbygden 2019-2020 kan du läsa om människor, föreningar, aktiviteter och näringsliv. Följ med på en tur runt sjön Näkten, res tillbaka i tiden till det gamla Fåker, läs Åsa Malmstens från Bjärme text om a farmor å a momma. Lär känna Staffan Ellmin, David i Grönviken, Karin i Jontes utta sjön och många fler. Och upptäck att det finns en ukuleleensemble i bygden!

Hornsbergskrönikan nr 19 kom förra året. Föreningen Gamla Hornsberg bjuder som alltid på ett rikt bildmaterial, när de berättar villastaden Hornsbergs historia. Från idag finns artiklar om scenkonstföreningen Undantaget och dockteatern Dockan och jag. Från förr finns här mycket fint att försjunka i. Krönikan lär oss om gården Berghill med kafé, Stenbergs Diversehandel och Törners Speceriaffär, båda på Hornsgatan, Åkerströms handelsträdgård, isvägar, mannen som gav Gustavsbergsbacken sitt namn, Frösöflickorna och mer ändå. Det är lätt att känna lite extra för krönikans fotografier av vackra hus som inte längre finns kvar, som Bergviks folkpark.

Det har kommit ett brevKarin Härjegård har än en gång utgått från ett verkligt människoöde och diktat vidare kring det, när hon skrivit sin tredje roman.

I Det har kommit ett brev, 2019, får vi följa Margareta Olofsdotters resa från Rörön i Jämtland till Seattle i Amerika. Margareta går hemma på gården och i buan. När Johan reste till Amerika frågade han om hon ville komma efter. Margareta har gett upp hoppet, men efter nio år kommer det till sist brev. Först får grannen frågan om Nygårdens Margareta fortfarande är ogift? Det är hon och i nästa brev frågar Johan om hon vill komma till Seattle och gifta sig med honom.

Det är inte lätt att ta farväl av familjen, men när hon efter en lång resa kliver av tåget i Seattle är det Johan och hon. Året är 1902. De bygger och driver en gård i Breidablick, får barn, drabbas av sorg.

Som barn kunde inte Margareta låta bli mammas vävstol. Hon tog alla tillfällen att väva och hade tidigt blick för färger och mönster. I Seattle längtar hon alltid hem till Sverige och hon längtar efter att väva. När sorgen drabbar hårt ber hon den händige Johan att bygga henne en vävstol. Det som sedan händer är en riktig framgångssaga. Hennes mattor och vävar blir omtalade, hon får beställningar och hedersamma uppdrag som föreläsare och lärare. Tillsammans skapar John och Margaret Bergman också nya vävstolar och får patent på dem. Det är inte alltid lätt att välja bort familjelivet, men vävningen är viktig för henne. Vid vävstolen känner hon sig hel.

Karin Härjegård har skrivit en gripande berättelse om längtan och skapande. En riktigt fin detalj i hennes väv är att hon har gett bokens stycken titlarna Varp och inslag, Skyttel och Stadkant.

I boken Snilleriket kan du också läsa om konstväverskan Margareta Bergman.

Karin Härjegård med medaljen föst på sin blå täckjacka håller upp sitt diplom.Professor Carl Zetterströms minnesmedalj för jamtsk vitterhet tilldelades 2020 Karin Härjegård.

Motiveringen lyder: För att i romanform ha porträtterat starka kvinnor från Jämtland och Härjedalen.

Bloggen har skrivit om Karin Härjegård tidigare. Hennes två första romaner, baserade på verkliga personer och händelser, handlar om en driftig doktorinna i Hede och en inte mindre driftig hotellpionjär i Åre!

Foto från prisutdelningen: Thomas Drugg.

En röd gårdslänga, en röding i vatten och Stuguns gamla rosa kyrka.

Litsboken 2020 är av årgång 69. Ambitionen är hög, med 200 sidor intressant text. Bland mycket annat kan du här läsa om minnesstenen och en storskalig slyröjning i Nyby, om Lits skomakeri och Kyrkås Kulturgård, om hemvärnsjubileum, posthistoria och barndomsminnen. Mängder av fakta berättar om livet idag i föreningar och församling. Monica Kämpe skriver om Uddens historia, Båthamnens första namn. Eva Olssons (f. Eriksson) artikel om magistern på Klösta skola, Georg Petersson, är lika mycket en berättelse om en uppväxt i Lit på 1950-talet. Sparktåg på vintrarna, inspelningen av den gamla Litsfilmen, pianolektioner, blåvingar, badhuset. Här finns mycket fin lokalfärg.

Många korta läsvärda texter finns i Bodsjöboken 2020, av årgång 46. Läs om Gullboviken – en släktkrönika, ett broprojekt i Böle, minnen av hästen Brunte, amerikabrev, fiske och mycket mer. Anna Juliana Martinsdotter, Brita Berg, Manne Nilsson, n´Stutt-Ante och hundraåringen Brita porträtteras. Krönikan bjuder också på ett rikt bildmaterial, gammalt och nytt i både svartvitt och färg. Å, vilken vacker karta över Bodsjö socken 1844! 

I Stugukrönika 2020 kan du läsa om allt från de gamla mangårdsbyggnaderna i Stugun med omnejd, till Tindra Hoflin i Näverede och hennes bidrag Om att vara 14-åring i en liten by. Du får träffa en ny diakon och en euforisk fastighetsägare, läsa om allt som hänt under året som gått och se många bilder från nu. En intressant längre artikel berättar om Skålörn/Strömsnäs. Nils Persson skriver om nybyggen och kronohemman, om namnet Skålörn, om storskifte och avtal om skattetunnland, om människorna som levde där. 

%d bloggare gillar detta: